Många söker förklaringar till varför svensk ishockey gör de resultat som vi gör i internationella sammanhang. På seniornivå tycker jag att man skall passa sig för att dra slutsatser av resultat från VM-turneringarna eftersom nationerna där inte har med sina bästa spelare. Däremot är Juniorlagens resultat intressanta. Förklaringar till resultat diskuteras och sökes hela tiden. Det gör klubbar och lag på alla nivåer alltifrån Elit och ner till minsta pojklag.
I dessa diskussioner medverkar många gånger alltför få insatta och riktigt kunniga personer. Istället är det styrelsefolk, sponsorer, föräldrar och supportrar (alla dessa kategorier är dessutom ofta påverkade av medias analyser) som självpåtaget analyserar och skall sätta dagordningen. Alltför många av dessa kategorier har ett engagemang som ofta överstiger kunnandet. Frågan är då i vilket syfte man gör det?
Ser man på det i det stora hela så blir många analyser och åtgärder därför helt fel och de långsiktiga strategierna påverkas i en riktning som alltför ofta slår fel och hårt samt sätter djupa sår i verksamheten.
Det gäller att ställa rätt frågor
Det finns några enkla grundteser för idrott som jag tycker ofta glöms bort. Om vi alla börjar där så kanske vi finner svar. Svar som vi nog egentligen inte vill ha eller inse men som kan få oss att se sanningen i vitögat och skylla på rätt saker och åtgärda på rätt sätt. I bästa fall rättar vi till efter bästa förmåga och går vidare för att nästa gång vi skall utvärdera få bättre svar. Jag vill poängtera att jag här talar om utvecklingsarbete över tid och inte bara värvningsfilosofier o.d för då kan man egentligen köpa sig till ett lag som kan göra bra resultat, åtminstone på kort sikt.
Rätta till kan ta tid
En del av de åtgärder som bör vidtagas efter en utvärdering kan ta lång tid innan de ger önskat resultat. En del är rena traditioner och traditioner är något som speglar saker och ting över tid. Att ändra traditioner är en intressant process som tar tid och som blir en strid mot bakåtsträvan och trångsynthet. Ju fler som sluter upp runt utvecklingsarbetet desto bättre men att stå ensam i ett utvecklingsarbete är tufft – det vet jag av egen erfarenhet. Lyckas man inte riskerar man bli ”utkastad”.
Ändå är det intressant att se hur de frön man sått gror och senare väcker upp många av dem som hade konservativa slöjor för ögonen eller kände som sin uppgift att försvara revir i något som var deras tradition. Alternativet är ju att se hur traditionen biter sig fast och hur utveckling övergår till avveckling.
