Luddigt eller?! Jovars jag skall utveckla tankarna så att du begriper vad jag menar. Att Henke Lundqvist har lyckats som han gjort hittills i NHL är stort, nära på en bragd. Det finns åtskilligt med europeiska målvakter som åkt över till NHL, kanske med förhoppningen att spela i det stora NHL laget direkt, men i många fall med vetskapen om att några ”hundår” i farmarligan fostrar och är bra för att komma in i sättet att spela hockey med deras förutsättningar, inte våra.

Det är ju inte helt rätt att anta att Henke skall behålla sin plats i det unga Rangers, men det finns heller inget som säger att han inte tar första platsen för resten av säsongen!

Jämför vi med några andra stora europeiska namn som spelat eller spelar i NHL kan det se ut så här: Tommy Salo spelade farmarhockey i två säsonger innan han kunde känna sig säker på en ordinarie tröja i NY Islanders. För Dominik Hasek tog det 1,5 år i farmarhockeyn innan Chicago kallade, Nikolai Khabibulin mästarmålvakten från San José ägnade två år åt farmarspel medan Miikka Kiprusoff hade fyra säsonger att vänja sig innan han var redo för NHL spel. Bra gjort Henke, som verkligen tagit chansen då den dykt upp!

Det är som du förstått ovanligt, bland våra egna målvakter kan bara Tommy Söderström skryta med samma bedrift. Men vad är skillnaden? Förutom måtten på rinken är det spelidén, sättet att anfalla och att försvara, nivån på de yrkesmän som har till uppgift att göra mål. Alla är inte lika delaktiga i allt som vi är vana med i Sverige, är nån bra på att göra mål så skall han göra det och inget (nästan) annat! Och då blir just den spelaren extra bra på det. Attityden till uppgiften har vi märkt skillnad på när vi i Sverige kunnat stifta närmare bekantskap med transatlanter som målvakter. Där är det inget ”dallt”, är du bra spelar du är du dålig spelar du inte – det är upp till dig!

Men om vi vänder på det då! Skall vi träna på samma sätt som man gör och bör göra i USA och i Canada? Frågan är i allra högsta grad berättigad. De senaste åren har vi fått en rad olika målvaktsskolor till Sverige, de flesta med säten i USA och Canada. Det är ju jättebra på flera sätt; dels får våra målvakter ta del av framförallt teknik och i viss mån taktik som vi inte är vana med, dels får vi målvakter som söker kunskap och sätt att bli bättre. Men, precis som i överskriften, vi spelar inte NHL i Sverige! Det ställer krav på de instruktörer som ger sitt transatlantiska budskap till europeiska målvakter.

Ett exempel är hur långt målvakten bör gå ut från målet och möta spelet, på de mindre rinkarna behöver målvakten inte gå ut lika långt som man bör göra på våra breddgrader. Budskapet kan bli förvirrande för unga målvakter som får höra det ena under ett hockeyläger och det andra på ett annat läger. Slutresultatet kan ju vara det samma, dvs om transatlanterna tycker att det räcker att hålla sig inom målgården kan ju puckens avstånd till målvakten vara likvärdigt som om vi kommer ut en bit till för att kunna hämta fart och backa med puckföraren mot målet. Eftersom vi har mer plats runt målet och längre ut mot sargerna.

Men visst dom som kommer hit och utbildar våra killar och tjejer lär ut sitt, sen är det upp till var och en av eleverna att göra om kunskaperna till sitt spel, men olikheterna har dom inte erfarenhet av och det är upp till eleven själv att värdera kunskaperna till våra förhållanden.

Är vi medvetna om det – tveklöst nej! Men nu är vi det…..!

Stefan Ladhe