 |
|||||
 |
Utifrån J-20 rapporten har vi i lagledningen för Team 87 försökt finna trender och tendenser under årets upplaga av TV-Pucken. Var står egentligen de enskilda spelarna jämfört med varandra? Hur kan vi koppla individuella tekniska, taktiska, mentala och fysiska färdigheter mot världstoppen? För det är ju på den nivån ett landslag tävlar och bedöms. TV-Pucken ger oss tränare en fingervisning om kvaliteten på den inhemska spelarutbildningen just nu. I februari får vi möjligheten att mäta oss med både ryssar, tjecker och finnar. Då har vi också en möjlighet att göra en internationell rapport över hur Sveriges spelare födda 1987 står sig jämfört med världseliten inom årskullen. Ett positivt kännetecken för årets upplaga av TV-Pucken anser vi vara mångfalden av stilar. Dels olika personliga stilar och dels olika sätt att som lag ”spela” ishockey. Vi kunde finna en hel del små tuffa spelare, med hög skridsko- och aktionssnabbhet samt en bestämdhet att vinna kampen både runt mål och längs sargerna. Det fanns också en hel del till växten stora spelare, med mycket härlig följsamhet, fin förmåga att hantera pucken samt med en naturlig frekvens i skridskoåkningen. Mångfalden av stilar tydliggjordes också i samband med finalen mellan Södermanland och Norrbotten. Södermanland hade många individuellt mycket tekniska spelare. Bland annat var de följsamma i skridskoåkning med en naturlig balans och rytm. Spelet symboliserades av att spelarna vågade hålla i pucken och verkligen lira och lura bort motståndarna. Tydligast framkom det i spelet i anfallszon, där man försökte skapa trianglar och så kallat "give and go" spel. Kanske kan man kalla sättet att spela för klassiskt svenskt? Då och då blev det ett pass för mycket, vilket man också kan kalla klassiskt svenskt! Till exempel, istället för att skjuta och skapa trafik framför mål, valde många att passa till en medspelare. Det fick till följd att man ibland spelade bort en given målchans! Frågan blir dock, hur får man spelarna att välja rätt? Under senaste halvåret har diskussionerna och analyserna kring J-20 landslagets rapport från senaste junior VM turneringen i Tjeckien varit oerhört aktuell för samtliga inblandade i svensk ungdoms- och juniorishockey. Dåliga resultat får oss alla att stanna upp och tänka till, vad gör motståndarna som inte vi gör? Frågorna är många men tyvärr är svaren inte lika enkla att tydliggöra. En rapport sätter dock igång sinnena hos den enskilde tränaren, vilket föder många oerhört givande diskussioner med tränarkollegorna. På det sättet brukar det också bli balans, dels i hur man möter och utvärderar en rapport, dels för att finna riktlinjerna för hur man ska arbeta framåt. |
||||
